• AKTUELLT •
Det dominerande neuropsykiatriska synsättet på ADHD ifrågasätts av ny forskning och internationella studier som sällan får genomslag i svensk debatt. I en artikel i The Nordic Psychiatrist argumenterar läkaren och forskaren Tomas Ljungberg för behovet av en bredare, mer kontextuell förståelse av ADHD – bortom biologiska förklaringsmodeller.
I en ny artikel i tidskriften The Nordic Psychiatrist ifrågasätter läkaren och forskaren Tomas Ljungberg det rådande neuropsykiatriska paradigmet för ADHD, och menar att den neurobiologiska förklaringsmodellen i dag har blivit för dominerande – samtidigt som viktig internationell forskning som utmanar denna syn ofta förbises i Sverige.
Artikeln är baserad på en föreläsning som hölls på Svenska Psykiatriska Föreningens årsmöte i Stockholm. Den tar upp forskning och kritik som enligt Ljungberg pekar på behovet av att öppna upp för en bredare förståelse av ADHD, bortom det som i dag beskrivs som en livslång neuropsykiatrisk störning.
Neuropsykiatrisk förklaring dominerar
Ljungberg beskriver hur Socialstyrelsen under mer än två decennier har promotat ADHD som en neuropsykiatrisk störning, där symtomen anses ha sitt ursprung i biologiska avvikelser i hjärnan och genetiska faktorer som förklarar en stor del av variationen. Denna förklaringsmodell ligger till grund för rekommendationer om snabb diagnostik och medicinsk behandling med centralstimulerande medel.
Forskning som utmanar narrativet
Artikeln lyfter fram flera viktiga forskningsrön som enligt Ljungberg inte stämmer överens med den dominerande modellen:
- Relativ ålder: Studier från USA visar att de yngsta barnen i en skolklass oftare får ADHD-diagnos och medicinering än äldre klasskamrater, något som enligt kritiker tyder på att skolmiljön och social kontext kan spela en stor roll vid uppkomsten av ADHD-symtom.
- Sen debut eller remission: Långtidsstudier tyder på att många personer som har fått ADHD-diagnos i vuxen ålder inte hade diagnosen som barn, vilket utmanar idén om att ADHD alltid är en stabil neuropsykiatrisk störning från barndomen.
- Brist på specifika biologiska markörer: Trots omfattande forskning finns i dag inga etablerade biologiska markörer som entydigt kännetecknar ADHD och som går att använda för diagnos.
Ljungberg argumenterar för att dessa fynd pekar på att ADHD har en multifaktoriell orsaksbakgrund och att psykologiska, sociala och kontextuella faktorer måste inkluderas i en mer balanserad förståelse.
Kritik mot genetisk dominans
Den neuropsykiatriska tolkningen hävdar ofta att genetiska faktorer står för stora delar av variationen i ADHD-symtom, ofta nämns upp till 75 procent. Ljungberg menar dock att detta bygger på tolkningar av heritabilitet som inte är förankrade i identifierbara genetiska mekanismer, och att nyare studier visar att specifika genetiska riskvariabler för ADHD bara förklarar en liten del av variationen.
ADHD som socialt konstruerat begrepp
Utifrån dessa argument föreslår Ljungberg att ADHD i högre grad bör betraktas som ett dimensionellt fenomen där diagnosgränser är skapade genom sociala normer snarare än som objektiva biologiska tillstånd. Han menar att det är dags att ”ta av skygglapparna” och ta till sig internationell forskning som erbjuder alternativa perspektiv, inklusive hur miljö och kontext påverkar människors beteenden och livsvillkor.
Länk till originalartikeln:
🔗 The neuropsychiatric paradigm of ADHD is limping – time to lift the blinders? (The Nordic Psychiatrist, 26 nov 2025)
